Föda Hemma

Click on the image to zoom it.

366-4-24-u-1024.jpg

Två av mina tre barn föddes hemma. Jag har också privilegiet av att ha varit del av ett intimt och hjälpsamt team vid andra hem­förlossningar. Idéen och praktiken av hemfödsel grundas på den enkla insikten av att föda inte är en sjukdom, så det inte tillhör sjukhus, parat med kunskapen om vikten av en fredlig och ostörd start för livet. Denna kunskap blir jag ofta konfronterad med som psykoterapeut. Genom mitt arbete på olika fält (ojämlikhet mellan könen eller de olika formerna av patriarkaliskt våld) visste jag också att för att verkligen vara till hjälp för människor är det inte tillräckligt att behandla effekterna retroaktivt, utan det är nödvändigt att förhindra orsakerna. Och eftersom orsakerna till stor del består av strukturella, samhälleliga, kulturella och politiska begränsningar och inte bara av idéer i människors huvud, insåg jag tidigt att jag måste också bli aktivist.

Så samtidigt som jag åtnjutit hjärtvärmande hemfödslar i min egen familj och i min vänkrets blev jag också aktiv i Föda hemma, den svenska föreningen för att främja hemförlossningar. Det som vi hade åstadkommit under mina år där snarare förändrade förutsättningarna för alla kvinnor i Sverige och inte så mycket situationen för de kvinnor som födde hemma. Antalet familjer som välkomnade sina barn hemma växte inte betydligt mellan 1981 när min son Lomi föddes hemma och 1986 då hans syster Tolmi kom till oss. Men under de fem åren började stora sjukhus i Sverige erbjuda hemliknande förhållanden för födande kvinnor. Den insisterande lobbyverksamheten ökade kvinnors rätt att påverka villkoren för deras förlossningar och stoppade flera smärtsamma, onödiga och på lång sikt skadliga ingrepp som till dess hade praktiserats rutinmässigt på nyfödda barn. (Förresten var det också en av mina första politiska erfarenheter i det att skapa alternativ utanför de etablerade strukturerna kan effektivare förändra dessa strukturer än ansträngningarna att förändra dem inifrån.)

När jag återvände till Ungern, redan som farfar till tre barnbarn (från min äldsta dotter, född på ett sjukhus i Ungern innan jag emigrerade till Sverige), var jag tvungen att inse att samma kamp måste föras här, dessutom under mycket hårdare förhållanden än vad vi hade i Sverige. Häxjakten på Ágnes Geréb , barnmorskan som hade gjort mest för hemfödsel i Ungern (och förresten, hjälpte också till vid hemförlossningen av några av mina barnbarn) är en skandalös indikation på det. (Se dokumentären Freedom for Birth).

Sanningsenlig och positiv dokumentation bidrar till den medvetande­höjning som är nödvändig för att avvisa miss­upp­fattningarna kring hemfödsel. Erja Lempinen, en finländsk fotograf bosatt i Sverige har i unika serier av bilder dokumenterat flera hemförlossningar. Med vänligt tillstånd från henne, mammorna, barnen och alla andra som är inblandade, gör jag här ett urval av dessa bilder tillgängliga. En av serierne dokumenterar Tolmis, min yngsta dotters födelse, den andra visar födelsen av Johanna. Mödrarna, fäderna och alla andra hjälpare, inklusive barnmorskan - vi alla hörde till samma vänkrets. Tolmi och Johanna (den förra är den 7 månader gamla babysen som entusiastiskt hejar på vid den senares ankomst) blev nära barndoms­vänner.

Båda bildserierna åtföljs av ett kort inlägg från mödrarna om deras erfarenhet. Jag kan tillägga att hemfödslarna jag fick möjlighet att vara en del av var viktiga tillfällen i min växt till att bli en ansvarsfull man som inte bara tolererar eller hjälper utan aktivt bidrar till och förbättrar kvinnors och barns livs­avgörande erfarenheter. Omständigheterna gjorde att jag inte kunde vara närvarande som far för min äldsta dotter. Med min son Lomi fick jag tillfället att växa som aktiv och ansvarig fader. Min yngsta dotter Tolmi kom när jag nästan gick bort (se Cancermonologen av Péter Szil). Lyckligtvis stannade jag, så jag kunde fullt ut uppleva en mycket givande faderskap i många år. Nöjet, ett långvarigt och hjärtligt sådant, var och är fortfarande mitt.